|
Linnea från Hovås var nära att dö i anorexi – drömmer om att hjälpa andraSYDVÄST | När hon var som sjukast i anorexi såg hon ingen väg tillbaka. Efter 15 år inom ätstörningsvården lyckades Linnea Konnberg från Hovås mot alla odds att vända livet. Nu vill hon vara ett stöd för andra drabbade. – Det viktigaste är att våga prata inom familjen, säger hon.
Linnea Konnberg beställer en hallonpaj med vaniljsås och slår sig ner på en liten soffa av lastpallar intill husväggen. Den ljumma eftermiddagssolen letar sig igenom bladverken vid den grusade gårdsplanen utanför den gamla trädgårdsmästarbostaden i Billdals park. Hunden Sally kommer springandes mellan borden med en pinne i munnen som hon stolt placerar framför sin mattes fötter. – Hon har verkligen betytt jättemycket för mig i min resa mot att bli frisk, säger Linnea och plockar upp skeden från tallriken. För bara ett par år sedan var det helt otänkbart att hon frivilligt skulle ta ett bett av en hallonpaj. Då gjorde hon allt i sin makt för att slippa äta och minsta kalori gav henne stark ångest. Det var också då som hennes självbiografi "En tugga i taget" gavs ut, som utforskar de mörkaste djupen av sjukdomen där man krigar mot både kropp och psyke. – Boken är väldigt rå, men jag tror att det är viktigt, för det här är ingenting man ska glorifiera eller linda in. I boken berättar jag min historia och väver också in en del dagboksutdrag från den här tiden. Sedan har en av mina närmsta vänner och även min pappa skrivit vissa delar utifrån deras upplevelser från när jag var så sjuk. Problemen började tidigt, i efterhand har hon fått höra att hon redan som 6-7-åring klagade på hur hon såg ut. – Sedan var jag tidig i puberteten och fick former innan alla andra, det tror jag påverkade mycket. Vintern när jag var tolv fick jag en maginfektion och blev jättedålig, så dålig att jag inte kunde gå utanför dörren på en månad – och rasade i vikt. Någonstans där väcktes något i mig, när folk kommenterade hur smal jag blivit. Det fastnade som något positivt hos mig. Under högstadiet eskalerade fixeringen vid att bli så smal som möjligt och Linnea manipulerade och ljög för sin omgivning för att slippa äta. – Jag gjorde allt för att slippa äta under skoldagen, men middag försökte jag ändå äta lite – mest för att skona min familj som redan oroade sig mycket för mig. Att hennes föräldrar, i all välmening, hela tiden frågade om hon ätit fick istället motsatt effekt. – Det första min mamma sa när hon ringde var "har du ätit lunch?" Jag kan ju absolut förstå varför hon gjorde det, men ju mer hon tjatade desto mer smusslade och ljög jag. Hur hon orkade hålla igång hela dagarna utan någon mat i magen är svårt att förstå för en utomstående, men hon menar att den första perioden kantades av en euforisk känsla. – Det är svårt att förklara, men i början får man en kick av att svälta sig. Det peppar en och får en att känna sig starkare till en början – innan kroppen börjar ta stryk. För mig gick det väldigt mycket upp och ner, hade jag varit på botten hela tiden så hade jag inte suttit här idag. Självsvälten handlade inte bara om strävan efter en smal kropp utan även om att känna kontroll i en kravfylld och oberäknelig vardag. – Vi hade det ganska tufft inom familjen och jag fick ta mycket ansvar. Det i kombination med att jag inte var trygg i mig själv och kände mig oönskad fick problemen att eskalera, säger Linnea. Under högstadiet fick hon diagnosen anorexi och sjukdomen höll henne i ett allt starkare grepp – samtidigt som hon även utvecklade ett självskadebeteende. Trots tuffa år där hon kämpade med sitt mående så klarade hon gymnasiet, men kort efter studenten blev hon inlagd för första gången. – Det var egentligen mest på grund av ett ganska allvarligt självskadebeteende då jag fick åka in och sys. Då blev jag inlagd på psyk några dagar och det var hemskt. Jag kände så mycket skam och skuld för att jag hamnat där och sa till mig själv att det här ska jag aldrig uppleva igen. Men det skulle visa sig bara vara början på en flera år lång kamp då hon pendlade mellan inläggning, dagvård och vissa perioder hemma – innan hon skulle nå sin absoluta botten. Sedan studenten hade Linnea från och till jobbat på en matvarubutik och som 22-åring fick hon en ny roll som innebar mycket ansvar, som hon egentligen inte var redo för. – Jag jobbade extremt mycket och kände en enorm press. Samtidigt hade jag flyttat tillbaka in med mina föräldrar som oroade sig för mitt ätande. Då började det här kontrollerandet igen och jag mådde bara sämre och sämre. Linnea blev sjukskriven och skrevs in på dagvården där man, utöver att försöka äta tre mål mat om dagen plus mellanmål, även deltar i olika terapigrupper. – Det var fruktansvärt ångestfyllt att tvingas till att äta. I mitt huvud såg jag ju redan ut som en flodhäst, trots att min kropp i själva verket bara var skinn och ben. När jag vid ett tillfälle skulle uppskatta mitt midjemått med ett snöre så trodde jag att det var fyra gånger så stort. Det säger mycket om hur skev min kroppsuppfattning var. Den kanske svåraste delen av ätstörningsvården menar hon var att hela tiden jämföra sig med de andra. – Man tittade på andra tjejer och tänkte "vad smal hon har lyckats hålla sig" och "äter inte hon upp sin köttbulle så tänker inte jag äta min heller". Det blev en tävling liksom. Jag tror inte det finns någon annan sjukdom där det enda man strävar efter är att bli ännu sjukare. Sommaren 2019, när Linnea var 24 år gammal var hon som allra sjukast i sin ätstörning och hennes vikt var livshotande låg. Två år senare hade alla år av självsvält börjat ta ut sin rätt och hjärtat hade tagit mycket stryk. Hon blev då inlagd på hjärtmottagningen med uppkopplat EKG och dropp. När hon i mitten av december kom tillbaka till allmänpsykiatrin hade hon börjat tappa hoppet om att någonsin bli frisk och kunna leva ett normalt liv. – Dagen innan julafton fick jag en total panikattack och kände så starkt att jag klarar inte det här. Men det gjorde hon. Hon överlevde och i början av 2022 började Linnea sakta att ta sig upp från botten. Under våren hade hon gått över till växelvård där hon var hemma två veckor och inlagd en, men det tärde på henne. Då hände någonting i henne och hon minns fortfarande tydligt ögonblicket då hon bestämde sig för att nu fick det vara nog. – Jag låg på en soffa i det gemensamma vardagsrummet på dagvården i Varberg och tänkte "vad fan håller jag på med?" Det är såklart lätt att tänka, men innebär ett jäkla hästjobb att göra något åt det. Jag gick till min behandlare och sa att nu får det räcka. Jag hade varit sjukskriven i sammanlagt tre år och varit sjuk i nästan femton år. Jag var så trött på allting och visste samtidigt att min kropp snart inte skulle orka mer. Hon kände sig stark och euforisk och även efter det första bakslaget gick det lite lättare att ta sig tillbaka. – För varje bakslag blev det lite lättare och de kom inte heller lika ofta. Jag hade säkert åtta, tio bakslag under de här tre åren, men inte på samma sätt som tidigare. Under hela sin sjukdomstid har Linnea, så fort hon haft bra perioder, snabbt velat tillbaka och arbeta heltid – vilket inte varit hållbart i längden. På samma sätt blev det även den sista gången hon återvände till jobbet i matvarubutiken, vilket resulterade i en ny sjukskrivning. Då började hon för första gången att omvärdera vad hon egentligen ville jobba med och påbörjade istället studier i psykologi. – Problemet är att jag aldrig riktigt ger mig tiden att återhämta mig, utan det blir allt på en gång. Det hänger förmodligen ihop med min autismdiagnos som jag fick först senare i livet. Autism är också överrepresenterat bland patienter med anorexi och jag tror att det hade hjälpt mig mycket om jag blivit diagnostiserad tidigare. Idag älskar hon sin vardag, som förvisso är lika hektisk som alltid, men nu har hon lärt sig att hantera den fulltecknade kalendern på ett annat sätt, bland annat genom att sova bra och hålla sitt matschema. – Det är fantastiskt att jag orkar ha så många bollar i luften, det är ett tecken på att jag mår bra. Men jag har fortfarande saker som jag kämpar med, dels kroppsligt för jag är fortfarande inte helt bekväm i min kropp och dels sorgen i vetskapen om att jag tappat så många år till sjukdomen. Vid årsskiftet är hon färdig med sin kandidatexamen i psykologi och på sikt längtar hon efter att börja jobba med det hon tycker känns allra mest givande: Att hjälpa barn och ungdomar med ätstörningar att bli friska. På armen har hon låtit tatuera in ordet "breath" där "eat" är markerat med ett eget typsnitt. – Det är namnet på min framtida ätstörningsmottagning, som jag drömmer om att en dag kunna öppna, säger Linnea Konnberg. Följ oss på sociala medier:
|
|
| ||||||||||||||||||||
