|
En excentrikers dröm – och Uddevallas bäst bevarade hemlighetKULTUR & NÖJE | Vid foten av en skogsklädd höjd, med utsikt över Uddevallabukten, står Villa Elfkullen som ett stilla vittne till en tid då makt och förmögenhet gärna manifesterades i praktfulla byggnader och udda påhitt. Här, drygt åtta mil norr om Göteborg, väntar ett utflyktsmål som rymmer allt från förgyllda salonger och lönnfack till spökhistorier och excentriska livsöden.
En söndag i augusti är det liv och rörelse på verandan. Kaffekoppar klirrar, doften av hembakta bullar blandas med sensommarens syre, och från gläntan hörs en trubadurs gitarrackord. Några besökare sitter redan i skuggan, andra väntar otåligt på dagens guidade visning. – Välkomna till Villa Elfkullen, säger Bengt Alm, ordförande i Föreningen Villa Elfkullen, och ler mot gruppen. Han är dagens ciceron och dessutom en av dem som bokstavligen räddat huset från rivning. Huset byggdes 1886-1887 av Ture Malmgren – lokaltidningsredaktör, politiker, resenär och allmän visionär – som en sommarbostad för sig och hustrun Hilma. På den tiden låg platsen långt utanför stadskärnan, omgiven av natur och utan ordentliga vägar. Snart byggdes villan ut och blev permanentbostad, och 1902 stod huset i stort sett färdigt i den form vi ser idag: med utsökta italienska kakelugnar, takmålningar, en stor matsal och ett runt utsiktstorn. För Ture räckte det inte med en praktfull villa. Inspirerad av sina resor i Tyskland och längs Rhenfloden bestämde han sig för att bygga Tureborg – en riddarborg i full skala, bara ett stenkast bort. Den fick 42 rum, hemliga gångar och en fängelsehåla där det alltid droppade vatten från väggarna. Det var ett byggnadsverk som syntes på mils avstånd. Men efter Tures död 1922 stod borgen och förföll, och när den stora träbyggnaden brann 1950 återstod endast det höga stentornet som ännu står kvar. Ture Malmgren var en man som väckte känslor. Han grundade Bohusläningen 1878 och använde tidningen flitigt för att föra fram sina åsikter – ofta under pseudonym. Han var liberal, förespråkade allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor, reste jorden runt och hade en smak för det spektakulära. Han var heller inte alltid överens med stadens maktelit. En skröna berättar att när kungen besökte Uddevalla 1915 och Ture som ordförande i stadsfullmäktige hälsade honom välkommen vid järnvägsstationen, så var det slut på hans intresse. När kungen senare skulle resa hem och förväntade sig ett avsked, satt Ture i musikrummet och drack vin med en vän. Efter Hilmas död 1942 såldes huset vidare och hamnade så småningom hos familjen Dahlström. De bodde här fram till 1978, men huset var då i mycket dåligt skick och kommunen beslutade att riva det. Det var då Bengt Alm och några vänner klev in. – Vi bad om att få nycklarna för att titta, och när vi såg huset bestämde vi oss direkt: Det här får inte försvinna, berättar Bengt. Följ oss på sociala medier: På bara ett halvår lyckades de övertyga kommunen att häva rivningsbeslutet. Sedan 1980 har föreningen hyrt huset för en symbolisk summa – 100 kronor per år – mot att själva stå för all renovering och underhåll. Att vandra genom Villa Elfkullen är som att öppna ett familjealbum från sekelskiftet. I matsalen finns väggar ådringsmålade så skickligt att Riksantikvarieämbetet bedömt dem som mästerverk. I musikrummet står en orgel och över soffan hänger en tavla där Ture och Hilma målats in i efterhand av konstnären Knut Ekvall – på Tures egen begäran. Här finns lönnfack, gömda lådor och en bibliotekssal som påstås vara hemsökt av en viss ”Magnus”. I trapporna sägs Hilmas syster Wendela, vandra om nätterna. Bengt berättar spökhistorierna med ett leende, men nog är det lätt att känna att huset bär på mer än bara minnen. I det runda tornet – ”Kinesiska tornet” – blickar drakar och fåglar ner från takmålningarna. Från balkongen utanför ser man ner mot trädgården och den slingrande Tankegången, som leder till en utsiktsplats Ture kallade ”Lorelei”. Idag är Villa Elfkullen ett levande kulturarv. Varje söndag från mitten av juli till mitten av september öppnas dörrarna för guidade visningar, kafé och musikunderhållning. Föreningen har valt att hålla inträdet fritt – istället hoppas man att besökarna ska vilja bidra med frivilliga gåvor. – Vi vill att det här ska vara en plats för alla, säger Bengt. Vi försöker bevara miljön så nära originalet som möjligt, men också hålla huset levande.
|
|
| ||||||||||||||||||||
