|
Symfoniorkestern rockade snettKULTUR & NÖJE | London Symphonic Rock Orchestra hade spelat i Malmö kvällen innan inför nästan 4000 åskådare. I Partille var det dock betydligt glesare, med knappt 1000 personer på plats när klockan slog sju. Arrangören utlovade en "elektrisk atmosfär", men publiken skulle snart få uppleva något annat.
Min mormor brukade alltid säga: "Har du inget snällt att säga, säg ingenting alls." Om jag följt hennes råd, hade det här blivit en väldigt kort artikel. Trots den tunna publiken låg det ändå en viss förväntan i luften bland den mestadels medelålders skaran. Pionjärerna London Symphonic Rock Orchestra skulle förena orkesterns mäktiga kraft med modern teknik och rockens råa energi. Allt presenterades som spektakulärt, men ibland känns det som att allt går att sälja med mördande reklam. Scenen var klassiskt uppbyggd med trummisen centralt placerad, slagverk till vänster och en blåssektion till höger, alla på sina respektive podier. Framför dem stod svartklädda stråkspelande kvinnor med cello och fiol, klädda i svarta klänningar med strass. De hade även svarta streck i ansiktet, förmodligen för att förstärka intrycket av "rockkrigare." Men det var ganska tama krigare som levererade en blygsam mängd action under den punktliga konserten, som startade exakt 19:00. När bandet började spela "We Will Rock You" var publiken med på noterna. Ljudet var bra, ljuset blinkade i takt, och kanske var det dags att erkänna att det kunde bli rätt bra ändå. Men när de nådde fram till Brian Mays legendariska gitarrsolo blev förväntningarna snabbt krossade. Istället för ett mäktigt solo från gitarren ersattes det av ett elfiol-solo, vilket mer lät som ett kattslagsmål. Innan första akten var över bjöds vi på "Thunderstruck" med saxofon, "Seven Nation Army" på fiol och "Paranoid" med sång. Sången var visserligen bra, men att höra låten med en blåssektion var långt ifrån njutbart – och det är knappast vad Black Sabbaths Tony Iommi hade tänkt sig. "Sweet Child O' Mine" var nästa nummer, men det kändes mer som hissmusik, fast på hög volym. Ett ljus i mörkret kom ändå med en finstämd tolkning av "Stairway to Heaven." Här fungerade orkesterns sättning mycket bättre, och under några korta, lugna partier blev musiken faktiskt njutningsbar – men dessa ögonblick var tyvärr alltför få. Första setet avslutades med Cranberries "Zombie," en låt som i sitt original bär på djup ångest och sorg över IRA:s bombning av Warrington. Här saknades dock den känslomässiga kraften i sången, vilket gjorde tolkningen platt och ofullständig. Det andra setet fortsatte med en spretig blandning av låtar. För de som förväntade sig ett genomgående rocktema var besvikelsen ett faktum när både Soft Cells "Tainted Love" och Blondies "Call Me" dök upp – fantastiska låtar i sig, men knappast rock. När vi närmade oss finalen efter knappt två timmars spelning, kom "Ace of Spades." Sångaren försökte efterlikna Lemmy, men utan det hårda levernet i rösten kändes tolkningen bara tom. Resten av orkestern kämpade på, men helheten blev olyssningsbar. Avslutningen med "Killing in the Name" av Rage Against the Machine var dock en positiv överraskning. Här lyfte publiken sig och energin på scen blev till slut bra. Efter konserten var åsikterna delade. Vissa uppskattade den annorlunda upplevelsen, medan andra, som betalade 800 kronor för biljetten, var inte lika förlåtande: "Det här var ett skämt och helt meningslöst." Tyvärr kan betyget inte bli annat än en etta. Följ oss på sociala medier:
|
|
| |||||||||||||||||||||||||||
