|
Bredbent hårdrock väckte Partille ArenaKULTUR & NÖJE | Europe var Sveriges största musikexport på 80-talet, efter ABBA och innan Roxette flög gruppen privatjet och sålde ut arenor världen över. Whitesnake bildades 1978 och fick flera världshits med gruppens 8:e studioalbum 1987. Håller detta 35 år senare en tisdag i Partille? Svaret är ett rungande ja. Prick 19.30 släcks ljuset och introt mullrar ut till Europes del av konserten. Under en timme slungas vi tillbaka i tiden och det är många män i 50-årsåldern som önskade att de hade haft kvar håret på huvudet istället för på andra ställen. Det “headbangas” försiktigt redan i första låten som är “Walk the earth” från gruppens senaste album som kom 2017. Det låter bra, Joey Tempest sjunger fenomenalt och glädjen på scenen sprider sig till resten av publiken i arenan. Ålder är inte allt men med tanke på att alla på scen börjar närma sig pensionsåldern så levereras det en fullmatad timme av hits med ackuratess. "Rock the night" tar vidare som andra låt och sedan följer "Carrie" som fjärde, det finns inga tankar på att spara på krutet och det enda som inte känns 80-tal är publikens mobiltelefoner som får ståplats att se ut som Nasas kontrollcenter i Houston. Men det blir inget haveri alls under tiden som Europe står på scenen. Gruppen trivs i Partille och det märks när Joey tar på sig gitarren och framför “New love in time” för första gången på turnén. När sedan introt till “The final countdown” hörs i högtalarna är det bara att kapitulera. Det är dags att fråga fansen Helene och Ulrica från Halland som vi följt under konsertdagen vad de tyckte: Lokalpressen kan bara hålla med och det blir en fin fyra i betyg till Europe. Efter en paus på 30 minuter för att rigga om på scenen är det dags för den nyblivna 70-åringen David Coverdale med den senaste uppsättningen av Whitesnake att köra över publiken. Hade håret funnits kvar hade det stått som en kvast bakåt, här sparades det inte på krutet. Totalt har Whitesnake haft 28 olika medlemmar och den senaste uppsättningen av bandet har funnits sedan 2021. David Coverdale är den enda medlemmen som varit med sedan starten Nu får vi hela 80-talet som genre under 75 minuter, det är pudelfrisyrer, solon, allsång och ett drag som får Partille Arena att vakna efter pandemin på riktigt. Efter trettio minuter sänks tempot och “Ain't no love in the heart of the” från albumet “Trouble” från 1978 rullar ut i arenan och det blir magi på riktigt. Men om det är osäkerhet från bandet eller publikens ovana av allsång efter pandemin som får Whitesnake att gå över till “Fool for your loving” lite för snabbt låter vi vara osagt. Sen är det dags för solon, som det hör till på en riktig hårdrockskonsert. Här blir det först lite väl grabbigt, men när Tommy Aldridge kör ett brutalt trumsolo och dessutom kastar ut stockarna i publiken efter halva solot och sedan fortsätter att spela med händerna så är det bara att kasta in handduken, mannen är 71 år – respekt! Vi måste även nämna resten av bandet som verkar ha roligare än någonsin, basisten Tanya O'Callaghan är snygg, cool och spelar fantastiskt bra. Michele Luppi och Dino Jelusick stöttar David med sången så det låter riktigt bra. Reb Beach och Joel Hoekstra kan alla rockposer, slänger med håret och är fläckfria i sitt gitarrspel. När “Here I go again” lyfter taket är glädjen fullkomlig och de 5 000 åskådarna kan sedan vandra hemåt i natten, sjungandes på “I don't know where I'm goin', But I sure know where I've been” eller “Always look on the bright side of life” som spelas som outro, kanske som en flört till Iron Maiden som alltid avslutade sina konserter med Monty Pythons gamla hit. Blir det nåt betyg? Ja, en riktigt glad fyra trots några små gruskorn men vi lämnar dem bakom oss och säger att 80-talet och Partille Arena åter levererar. Följ oss på sociala medier:
|
|
| ||||||||||||||||||||
