Bonamassa golvade Partille Arena

Joe Bonamassa är en amerikansk blues- och rockmusiker som redan tidigt klassades som ett underbarn när han bildade sitt första band redan som tolvåring. Han har besökt Sverige och Göteborg tidigare men faller nog in i facket “musikermusik” och är ganska okänd för den stora massan, det är synd för konserten vi fick uppleva i Partille Arena var riktigt “snygg” som en bänkgranne uttryckte det.

Strax innan åtta kliver bandet in på scen och Joe, som brukligt iförd solglasögon, drar igång “Evil mama” och det är ett bra tryck redan från första ackordet. Joe var med och startade rockbandet Black Country Communion 2009 tillsammans med Glenn Hughes (från Deep Purple), och det är något som hörs tydligt genom hela konserten. Det hade varit lätt att tro att Joe var från England då de rockigare partierna andas mycket Pink Floyd, Deep Purple, Peter Gabriel och tidig Joe Cocker. Musikaliskt är det tajt och bandet med Reese Wynans på orgel ska ha en extra guldstjärna för inte sedan Jon Lords glansdagar har det svängt så på en scen. Den inlånade trummisen Lemar Carter spelar trummor som en mästare. Resten av bandet är som Joe själv säger “The best of the best, superstars and number ones”.

Kvällen innehåller fenomenala solon och ett riktigt bra ljud, snyggt ljus och inte en led-skärm så långt ögat når. Det är allt från klassisk 50-talsrock genom B.B. King-blues till 80-talets Deep Purple-hårdrock. Om man blundar en sekund kan det vara fortsättningen på albumet “A momentary lapse of reason” med Pink Floyd och att det är David Gilmour som sjunger istället för Joe Bonamassa. Man kommer på sig själv flera gånger under kvällen med att musiken tar tag i en så att man nästan hamnar i hypnos.

Det tar runt en timme innan det blir något mellansnack, men då är det extra härligt och utan krusiduller. Joe gillar Göteborg och Partille, och publiken gillar honom. Det blir även lite soul under ett parti och även om Joe helst spelar på alla sina gitarrer sjunger han riktigt bra. Vi slipper också någon paus i konserten och trots att han nu börjar närma sig femtio år och Reese Wynans på keyboard är 75 år så finns det inga sega transportsträckor. Det är såklart många och långa gitarrsolon men det är också därför majoriteten av publiken är här och de älskar vad de hör.

Bandet fortsätter att briljera på scenen och även om det är ganska statiskt och det endast är de två körsångerskorna som står för danssteg och koreografi blir det aldrig långtråkigt. Efter lite drygt två timmar är det dags för kvällens extranummer som är “Mountain time” från albumet “So, it's like that” från 2002. Här kommer det amerikanska arvet in och det blir ZZ Top-blues, bredbent hållning och klassisk "Westcoast rock”. En fenomenal kväll avslutas och det är stående ovationer under en bra stund innan publiken lämnar ett vibrerande Partille Arena.

Lyssna gärna på hans senaste “live”-album “Tales of time” så kanske fler än Lokalpressens utsände får en ny favorit. Betyg? Absolut en fyra med en extra gitarrsträng och plektrum på toppen.

Följ oss på sociala medier:
Facebook - https://www.facebook.com/lokalpressen
Instagram - https://www.instagram.com/lokalpressen
Twitter - https://twitter.com/lokalpressen_se

Din enda lokaltidning som är helt GRATIS - På webben, i brevlådan och sociala medier.