Transalpin - en fantastiskt jävlig löpartävling


Denny Bågenholm 2022-09-15

Över berg och djupa dalar sprang Niklas och Josefina under en vecka i början av september.
Bild:Privat
Över berg och djupa dalar sprang Niklas och Josefina under en vecka i början av september.

Lika jobbigt som det var att springa, lika fantastisk var utsikten.
Bild:Privat
Lika jobbigt som det var att springa, lika fantastisk var utsikten.

HÄRRYDA | Under en vecka sprang Josefina Karlsson från Stjärnås (Eskilsby) och Niklas Johansson (Alingsås) 290 kilometer över Alperna. De var som mest uppe på 2960 meters höjd (Kebnekaise är 2096 meter) och kämpade i nollgradig kyla och regn för att en stund senare bländas av en oslagbar utsikt över bergsbyar, glaciärer och djupa dalar. – Det kommer ta ett tag att smälta den här upplevelsen, säger Josefina.

Starten för det nästan 30 mil långa loppet gick i den inte helt obekanta byn Garmisch-Partenkirchen som är känd för att samla svenska folket på nyårsdagen, för att ivrigt följa backhoppningen som visats i TV sedan 1959. Om det är intresset för backhoppning eller för att det är dagen efter nyårsfesten får ni själva avgöra.

Josefina sprang sitt första lopp och tillsammans med sin särbo Niklas, som sprungit loppet två gånger tidigare, hade de förberett sig ordentligt genom att bland annat springa Ultravasan på nio mil, men detta var en helt ny upplevelse.

– Normalt är det inte så stora höjdskillnader när vi tävlar men här började många etapper på runt 500 meters höjd för att nå toppar på nästan 3 000 meter, det är en rejäl påfrestelse. Efter ett par dagar hade kroppen slutat att protestera och fogade sig inför ytterligare en tung och lång dag i bergen, säger Josefina och skrattar.

Hur såg en vanlig dag ut under veckan?
– Vi gick upp tidigt och bodde man inte i samma by som starten gick så fanns det transferbussar. Det är små byar tävlingen går genom och totalt var vi 540 tävlande så vi bodde i olika byar efter etapperna. Elitlöparna startade först och de sprang en mil på runt 75 minuter. Vi motionslöpare tog det lite lugnare, uppför gick vi med hjälp av vandringsstavar, då sprang vi inte. Det var flera stopp under en dag där vi fick äta och snacka med de övriga deltagarna. Efter etappmålet var det åter till hotellet och att vila inför nästa dag.

Det är ju höga höjder, var det inte farligt?
– Det fanns läkare och funktionärer över hela banan och tävlingsledningen har bra kontroll. Vid ett tillfällen blev det så dimmigt att sträckan fick avslutas tidigare och alla lagen samlades ihop för gemensam transport till målet. Det är inte asfalt vi springer på utan grusvägar och ko-stigar så det blir en del stukningar längs vägen, annars var det inga större skador. Där det är som brantast och smalast är det rep som vi håller i. Tyvärr drabbades min partner av feber efter tre dagar så jag fick ingå i ett lag med två finska tjejer som jag avslutade tävlingen med.

Totalt var det åtta etapper från Tyskland (Garmisch-Partenkirchen) till Italien (Vals) över Alperna, där den längsta sträckan var 54 kilometer, och den högsta höjden var 2 960 meter och där är det snö och rejält kallt, men nästan alla etapperna når upp över 2 000 meters höjd. Josefina är inte helt säker på om det blir en ny tävling i framtiden.

– Jag får nog fundera på om jag vill göra om detta igen, det var helt fantastiskt men även väldigt jobbigt och det kommer ta tid innan jag är helt återställd. Men fråga mig om några månader så kanske jag är sugen igen, säger hon.

Följ oss på sociala medier:
Facebook - https://www.facebook.com/lokalpressen
Instagram - https://www.instagram.com/lokalpressen
Twitter - https://twitter.com/lokalpressen_eu

Din enda lokaltidning som är helt GRATIS - På webben, i brevlådan och sociala medier.


Tipsa en vän     Skriv ut




Vi använder cookies. Om du fortsätter använda vår webbplats innebär det att du godkänner detta.