När påhitt blir politik – och verkligheten får stå tillbaka.

Svar till Linus Johansson (V):

Det finns något närmast akrobatiskt över Vänsterpartiets Linus Johanssons sätt att föra debatt. Som en ideologisk jonglör kastar han upp påhittade citat och rena vantolkningar i luften, för att sedan slå ner dem med triumferande självsäkerhet – som om han just motbevisat något verkligt. Det är ett slags politisk illusionstrick, där illusionen ersätter argument och känsla trumfar fakta.

Tyvärr är detta inte första gången Linus tar till den här taktiken, det sker i kommunfullmäktige likväl som i debattartiklar och vi har inga skäl att tro att det blir den sista. Det verkar nästan ha blivit ett vänsterpatent: att bekämpa halmgubbar – alltså påhittade versioner av sina meningsmotståndares åsikter – i stället för att ta sig an verklighetens problem. Det är enklare att slåss mot fantom än att erkänna att det finns kulturella och sociala strukturer i vårt samhälle som faktiskt förtrycker människor – särskilt kvinnor – i det tysta.

Låt oss ta några av Linus mest kreativa utspel som exempel på detta:

“När SD kopplar samman alla muslimer med hedersförtryck…”
Det här är inte bara en grov vantolkning – det är ren och skär desinformation. Vad vi i Sverigedemokraterna faktiskt säger, och står för, är att hedersförtryck är ett verkligt och utbrett samhällsproblem. Det har stöd i både forskning och rapporter från socialtjänst, polis och ideella organisationer. Hedersförtryck är ofta kopplat till vissa kulturella och religiösa normsystem – att påpeka det är inte att peka ut “alla muslimer”. Det är att tala sanning.

Men för Linus verkar detta vara ett större problem än själva förtrycket. 
I hans värld är det den som vågar nämna verkligheten som ska misstänkliggöras – inte de som skapar den. Det är en märklig prioritering. Särskilt med tanke på att det i slutändan är unga tjejer, ofta med invandrarbakgrund, som får betala priset för tystnaden. Flickor som hindras från att delta i idrott, tvingas till kontrollerade liv och i värsta fall gifts bort mot sin vilja. Det är dessa röster som tystnar när vänstern skriker “rasism” så fort någon lyfter frågan.

“SD använder hedersförtryck som en ursäkt för att ge sig på människor…”
Här passerar Linus anständighetens gräns. Att insinuera att vårt engagemang i dessa frågor skulle handla om att “ge oss på människor” är inte bara felaktigt – det är respektlöst. Respektlöst mot de kvinnor och flickor som lever i förtryck. Respektlöst mot de eldsjälar, ofta själva med utländsk bakgrund, som i åratal kämpat för att lyfta hedersvåld på dagordningen. Och respektlöst mot alla dem som i tysthet kämpat – ofta utan något som helst stöd från Vänsterpartiet.

Det var Sverigedemokraterna som tidigt tog upp frågan om hedersrelaterat våld, när andra partier fortfarande förnekade att problemet ens existerade. Vi gjorde det inte för att vinna billiga poänger – vi gjorde det för att någon måste stå upp för de som saknar röst. Och tack vare detta arbete talar idag hela det politiska Sverige om hedersförtryck – även de som tidigare slog dövörat till.

Vi är väl medvetna om att Sverige är uppbyggt av både infödda och invandrade. Men vi är också medvetna om att integration aldrig kan fungera utan tydliga normer, värderingar och krav. Ett samhälle där allt relativiseras och där man inte vågar stå upp för grundläggande friheter – som rätten att välja sin partner, sin klädsel eller sin livsväg – är inte ett inkluderande samhälle. Det är ett fegt samhälle.

När Linus Johansson avslutar sin text med att påstå att Sverigedemokraternas "existensberättigande" försvinner i takt med att integrationen förbättras, blir det smärtsamt tydligt var hans fokus ligger. För honom är det inte hedersförtryck, kriminalitet eller segregation som är problemet – det är att det finns ett parti som vågar tala klarspråk om dem.

Men man bygger inte samhällsgemenskap genom att tysta andra partier. Man bygger inte trygghet genom att vägra se verkligheten. Och man når ingen rättvisa genom att ignorera de mest utsatta – bara för att deras berättelser inte passar in i det ideologiska narrativet.

Så Linus, det är dags att kliva ur den bekväma debattbubblan där all kritik misstänkliggörs och alla problem relativiseras. Sluta slåss mot spöken och börja ta ansvar för verkliga människor, i verkliga situationer – vars frihet, trygghet och värdighet är värd att försvara.

Sverigedemokraterna Partille