Familjen Rylander – moderna nomader

Historien om familjen Rylander kittlar och det är med förväntan Lokalpressen besöker familjen som under sommaren bor hos mormor Marie-Louise (Lollo) Nyström och morfar Ulf i Kåbäcken i Partille. Något som är familjens fasta punkt sedan 2000-talet.
– Ja, det är hit vi återvänder varje sommar och till sommarhuset på Dyrön som vi precis kommit hem ifrån, det är därför det är lite stökigt, säger mamma Ulrika och skrattar.

Även bulldoggen Friday hälsar mig hjärtligt välkommen genom att försöka nafsa mig på knät.
– Det är Ronja som lärt honom det för när han var liten busade de runt och när han bet henne i knävecken skrattade hon och nu tror han fortfarande att alla gillar det, fortsätter Ulrika.

Allt började på en svensksexa i Melbourne när Ulrikas kompis skulle gifta sig och hon krävde att han skulle ha en ordentlig svensexa “för det har man i Sverige och du är svensk” och då var Ulrika med som enda tjej och där träffade hon Ken.

Varför blev det Australien för er från första början?
– Jag bestämde mig när jag var tonåring. Sverige var för kallt och så ville jag flytta till något land som pratade engelska. Och ja, det blev Australien dit jag flyttade 1999. Det är ett fantastiskt land och jag ser det som “hemma”, vi har fortfarande kvar vårt hus där som vi hyr ut och någon gång i framtiden vill vi flytta tillbaka, säger Ken.

– Jag var i London och arbetade där jag träffade en kille som var från Australien och hängde på honom “down under”. Jag kom dit 1995 och stortrivdes. Australien är ett väldigt enkelt land att bo i. Man känner sig välkommen, det är lätt att skaffa vänner, det är en enkel livsstil. Framförallt på grund av att det är varmare året runt, det är som det är på sommaren i Sverige.

– Det som talar emot Australien är att det är så vansinnigt långt bort, säger de båda.

Att flyga till Australien från Göteborg tar minst 27 timmar i luften med normalt minst två mellanlandningar, något som gör att det är något man inte gör över en helg. Detta gör att familjen inte träffas lika ofta som många andra familjer gör. Något som mormor och morfar både tycker är jobbigt men ändå är glada över att det är som det är.
– Självklart är det tråkigt att man inte kan krama barnbarnen varje dag men å andra sidan har vi varit flera gånger i Australien och hälsat på och när vi väl träffas är det flera månader åt gången som när de är hemma under sommaren och bor hos oss, säger mormor “Lollo”. Som fortsätter.
– Vi har alltid gillat att resa, jag och Ulf. Vi drömde själva om att bosätta oss utomlands. Nu blev det istället våra barn som fick göra det, Ulrika som reser runt och vår andra dotter som bor i USA fast hon är på samma plats hela tiden, säger hon.

– Det har ju blivit lättare med kontakten genom åren. Nu finns det både Facetime och Messenger, och andra sociala medier, det är enkelt att prata med dem oavsett var de är någonstans. När Ulrika flyttade på 90-talet så hade vi telefonräkningar på 5 000 kronor i kvartalet, det slutade med att vi köpte en fax och skickade brev till varandra istället för att spara pengar, säger morfar Ulf.

När Ronja låg i magen pendlade familjen mellan Australien och Fiji. Här hemma är det mer normalt att åka mellan Partille och Göteborg. Att flyga mellan länderna tar ungefär fyra timmar och inget som kändes speciellt konstigt för den då lilla familjen. För i australiska mått mätt så är det inte så långt.

– Jag började jobba på Fiji medan Ulrika var gravid i Australien. Och när Ronja föddes då flög de över till Fiji, ungefär tre månader efter att jag åkte dit. Sedan pendlade vi under nästan sex år så var det hälften Australien och hälften Fiji, berättar Ken.

Två år efter Ronja kommer nästa barn till familjen. Lillebror Tor föddes 2010 och får vänja sig direkt med att vara en nyfödd globetrotter. Nu är han tretton år och tänker bli advokat och han älskar Formel 1.
– Jag och morfar var och tittade på tävlingarna i Barcelona nu i juni. Det var riktigt häftigt att få se tävlingarna live, säger Tor.

I början hade mamma Ulrika en frisörsalong i Melbourne så hon fick lägga en hel del tid på att se till att den fungerade. Sedan sålde hon salongen och började utbilda frisörer på Fiji. Något som alla fyra säger under vårt möte är att de känner sig mer svenska utomlands än vad de gör i Sverige. Ulrika förklarar varför.
– Vi var få svenskar i Melbourne och det blev att man blev närmare varandra. Vi höll mycket hårdare på våra traditioner som på påsk klädde vi ut barnen till påskkärringar. Men det funkade inte lika bra när vi firade påsk i Sverige, säger hon.
– Det fanns inte ett barn som var utklädd till påskkärring mer än jag och Tor, det kändes rätt konstigt, säger Ronja och skrattar.

Ronja och Tor är inte födda i Sverige och har förutom sommarloven bott i Sverige knappt 10 månader av sina liv. Ulrika och Ken pratar svenska med varandra men engelska med barnen. Både Ronja och Tor har svenskt och australiensiskt medborgarskap men när frågan kommer om de känner sig som svenskar svarar Ronja lite osäkert.
– Jag är glad över att vara svensk men jag känner mig mer australiensisk eller som thailändare, säger hon.

Tor som tillbringade mindre tid i Australien än Ronja har svårt att riktigt säga hur han känner sig eller vad han är. För Ronja började skolgången med två år i den internationella skolan på Fiji innan familjen flyttade till Chang Mai i norra Thailand.
– Det ligger mitt i landet i norra Thailand långt ifrån både turister och hav. Vi ville komma bort från turistområdena och för att det var lite mer genuint. Vi har thailändska vänner som berättade om platsen och vi trivdes oerhört bra, säger Ulrika.

– Jag älskar Thailand. Om jag kunde flytta  tillbaka så är det hit jag vill, säger Ronja.

Familjen bodde i Thailand under fyra år och pappa Ken arbetade på distans och barnen gick på en internationell skola. Fördelen med Thailand var att det gick direktflyg till Australien och Sverige vilket underlättade resorna. Familjen hade gärna bott kvar i Chiang Mai om det inte hade varit för den dåliga luften. Under våren eldar man på risfälten vilket gör att det blir väldigt dålig luft. De första åren åkte familjen till kusten under den värsta tiden.

– Jag hade väldigt svårt att andas och blev så sjuk att jag nästan blev inlagd på sjukhus, säger Tor.

– Sen blev det bara värre då man även började bränna marken för att odla en speciell svamp som kineser tycker om. Det var olagligt att odla i Kina, och det var självklart olagligt i Thailand med, fast med mutor kunde bönderna fortsätta elda. Så det blev ännu sämre luft. Upp till fem månader per år och då hade vi inget annat val än att lämna landet för det var så skadlig luft, säger Ken med sorg i rösten.

– Det var nog så att luften var sämre än i Peking på slutet. Om vi i Sverige har två-tre på skalan så var det över 600 där vi bodde. Det innebar att man skulle använda gasmask utomhus och det var ju helt otänkbart, säger Ulrika.

– Det var så dålig luft att vi fick stanna inne hela dagar och det såg ut som att det var dimma utomhus, säger Tor.

Hela familjen säger att de saknar Thailand mest av de ställen de bott på och att de gärna hade flyttat tillbaka men att det är omöjligt beroende på luften, snart finns det ingen som kan bo där de bodde beroende på miljöförstöringen.

Då bestämde sig familjen för att flytta vidare och först och främst där man kunde lära sig ett språk som är användbart i resten av världen vilket varken thailändska, fijianska eller svenska är. Första tanken var Sydamerika och Mexiko för spanskan men då det är lite oroligt med hög brottslighet blev det nedröstat. Det var också viktigt att det fanns direktflyg till Sverige.
– Några vänner sa att vi var lyckligt lottade eftersom vi hade svenska pass och kunde resa till Europa utan visum och då föll valet på Spanien, det var ett bra språk att lära sig, det var nära Sverige och det var varmt vilket är viktigt, säger Ken.

Så valet föll på Spanien och Sevilla dit de flyttade hösten 2019 och sen kom pandemin.

– Sen kom pandemin och vi blev helt instängda i vårt hus men vi kunde gå ut i trädgården och fick gå ut och rasta Friday, säger Ulrika.
– Vi fick bara handla i närbutiken men jag lyckades fixa ett intyg på att vi var glutenintoleranta så då fick vi åka till en butik längre bort, säger Ken och ler.

– Vi gick i en brittisk skola då i Sevilla. Men de stängde ju ner allt så vi kunde bara vara hemma vilket var jobbigt, säger Ronja och Tor.

Så när det helt enkelt blev för instängt tog de sin gamla husbil och körde hem till mormor och morfar i Partille.
– Ja, vi hade ju alltid rätt att köra hem. Fastän många varnade oss för att vi skulle bli stoppade på vägen men det var inte någon som var intresserad av en svenskreggad bil utan det var bara att köra hela vägen hem till Sverige, säger Ulrika.

Efter pandemin åkte de tillbaka till Spanien fast nu till en by utanför Malaga dit man skulle åka för att ta det lite lugnare.
– Det var en liten by med 3 000 invånare. Och så körde vi barnen till den internationella skolan i Malaga som bara låg 40 minuter bort.

Sen kom sommaren och barnen längtade efter havet så då köpte de en lägenhet vid vattnet. Planen var att vara där på veckorna och sedan åka till bergsbyn på helgerna.
– De började surfa också. Sen tog det inte lång tid. Det tog väl bara ett par veckor och sen var vi ju bara nere i lägenheten och aldrig i huset så då sålde vi det.

Barnen har börjat plugga på distans i en engelsk skola som är online och det är något nytt för både Tor och Ronja.
– Ja, det blir lite som att hemskolas, vi har inga klasskamrater i närheten utan allt är digitalt på distans och vi kanske åker till London några gånger om året då vi träffar klasskamraterna i London. Vår gamla spanska skola hade blivit väldigt mycket sämre och för att ha en chans att få bra betyg var vi tvungna att byta, säger de båda.

Vad är hemma för er?
– Thailand, säger Ronja.
– Det är huset i Australien. Då måste vi välja bort svenska somrar. För vi har inte råd att åka hem varje år. Det är ett jättebeslut att flytta tillbaka, säger Ken och Ulrika.
– Jag vet inte riktigt, säger Tor lite osäkert.

– Egentligen är Australien allt. En dag när barnen är äldre kommer vi flytta tillbaka. Men då tar vi bort det här från dem. Den underbara svenska sommaren. Även om det var kallt i år. Och att vara med mormor och morfar, säger Ulrika.

Att flytta hem till Sverige är det ingen som är intresserad av utan det får räcka med att besöka mormor och morfar varje sommar.
– Vi har missat en enda sommar sedan Ronja föddes, annars har vi varit i Sverige i upp till tre månader varje sommar och många vintrar.

2017 testade de Sverige och skrev in dem på Jonsereds skola i en termin. Det var en riktigt kall vår och inte alls något de gillade.

– Nej. Det var inte mysigt. Det roliga var att skaffa nya vänner som jag fortfarande träffar varje år och imorgon har vi pyjamasparty, säger Ronja.

Inom kort går resan åter mot Spanien. Tanken var att köra över Italien och ner över Turkiet för att ta en färja därifrån men nu när det är lite osäkert vet de inte om de vill köra en svensk van genom Turkiet.
– Nej, det känns lite osäkert. Men det blir nog Italien, som hela familjen älskar, innan vi åker tillbaka till Malaga, säger Ulrika.

Vi får se om vi kan få en uppdatering från Familjen Rylander under hösten och se om resa hem gick bra.

FAKTA
Länder de bott i sedan Ronja föddes (april 2008 i Melbourne)

2008 – dec 2015 pendlande mellan Melbourne, Australien och Suva/Nadi på Fiji
Tor född sep 2010 i Melbourne
jan 2016 – feb 2017 Chiang Mai, Thailand
mar 2017 – aug 2017 Partille (barnen i Jonsereds skola)
aug 2017 – juni 2019 Chiang Mai, Thailand
jun 2019 – sep 2019 Partille
sep 2019 – juni 2020 Sevilla, Spanien
jun 2020 – nov 2021 Colmenar, Spanien
nov 2021 - ? Malaga, Spanien

Följ oss på sociala medier:
Facebook - https://www.facebook.com/lokalpressen
Instagram - https://www.instagram.com/lokalpressen
Twitter - https://twitter.com/lokalpressen_se

Din enda lokaltidning som är helt GRATIS - På webben, i brevlådan och sociala medier.