Jag har som många tyckt att gamlingar är gnälliga. Nu har jag själv genom cancer och felbehandlad rosfeber med mera insett hur svårt det är att komma ut när kroppen värker och benen inte bär. Efter kollapsen har jag fått lära mig att gå igen.
Rollatorn från Rehab har varit trösten, men efter en tid förorsakade den svåra ryggsmärtor då greppet satt för långt fram och maxhöjden blev för låg för mig trots min blygsamma längd. Den krumma ställningen tar ut sin rätt för den som vill gå rakryggad genom livet.
Ett annat problem var de dåligt skötta trottoarerna med sprickor i asfalten, skräp och så vidare som fick hjulen att bära iväg åt oönskade håll med risk för fall. Många gånger blir det att gå med rollatorn på gatan som alltid är jämn och fin. På vintern är man helt hänvisad till gatan med rollatorn, eftersom trottoarerna sällan är skottade.
Man tvingas ju även som kroppssvag till omvägar med bussen för att komma till en hållplats som man kan ta sig hem ifrån. Vi har en sådan hos oss där vi först måste åka åt andra hållet eftersom backen upp på andra sidan är svår att klara med svaga ben och dessutom saknar ledstång. Att två gamlingar valde det enda möjliga alternativet för dem och gick över gatan, blev överkörda och dog, har inte ändrat något, till exempel att vi fått ett övergångsställe. Allt för bilismen.
Stapplande stavgång skulle bli lösningen på problemen med ryggen. Men då fanns det inget att sitta på, inga soffor efter promenadstråken. Jag blev hänvisad åt stenbumlingar eller stenmurar runt hus i lagom höjd, men så fann jag räddningen i elskåpen. De fanns lite här och där och ofta med rätt höjd. Jag blev salig. Elskåpen klarade det som kommunen inte fixat. Länge leve elskåpen. Soffor och bänkar i kommunen finns som regel bara på lekplatser, avsedda för barn och föräldrar. Länge leve de unga och friska.
