|
Lill Lindfors showade i LerumKULTUR & NÖJE | Carola firar 40 år på scenen, 1983 slog hon igenom i Melodifestivalen. 25 år tidigare, i slutet på 50-talet debuterade Lill Lindfors på Hamburger börs i Stockholm. Nu 70 år senare stod hon i söndags på scenen på Dergårdsteatern inför utsåld estrad.
Det finns fler likheter mellan de båda primadonnorna. Båda var tonåringar vid genombrottet och båda har satt stora avtryck i Melodifestivalen, Carola när hon vann med "Främling" 1983 och Lill när hon tappade kjolen i direktsändning från finalen i Göteborg 1985. Sen finns det skillnader som blev extra tydligt den gångna helgen. Carola får stå på "Mello"-scenen inför flera miljoner åskådare och Lill underhåller 400 mestadels seniorer i Dergårdsteatern, vem som hade roligast? Troligtvis Lill Lindfors. Vi tar det från början. Det var utsålt sedan länge och välklädda seniorer vallfärdade till Dergårdsteatern. Lokalpressens utsände var en av de kanske tio som var under 60 år på plats, vilket var synd för det som Lill Lindfors skulle bjuda på under de kommande timmarna hade varit roligare att se på i TV än tidigare nämnda “Mello”-deltävling från Malmö, trots avbruten sändning när miljöaktivister stormade scenen. Lill klev upp på scenen och drog igång “Musik ska byggas utav glädje” till publikens stora nöje och det blev handklapp direkt och allsång. Redan nu måste hennes ensemble nämnas. Claes Crona på piano, Mats Norrefalk på gitarr, Mattias Svensson på bas och Johan Löfcrantz Ramsay på slagverk följde Lill Lindfors minsta vink och tillsammans skapade de härlig underhållning under eftermiddagen. Lill Lindfors fortsätter att blanda musik med anekdoter och musiksatta historier om hennes egen uppväxt. Det är underhållande, skratten kommer ofta och hon håller publiken i sin hand som om hon känt oss alla sedan många år tillbaka. Efter en stund berättar hon att “jag älskar att dansa” och att “eftersom jag är känd får jag dansa mycket” och då kommer en härlig berättelse när hon dansade med den idag 95-årige Harry Belafonte. Det blir en fin version av “Islands in the sun” som avslutas med mjuk allsång. Historierna avlöser varandra och ibland tappas tråden men på ett spontant och charmigt sätt. Ytterligare plus till bandet som får göra sina traditionsenliga jazzsolon då musiken rör sig i bossa novans tecken. De följer under hela konserten Lill Lindfors ändrade planer och spontana infall och det märks att deras samarbete är både hjärtligt och väl inarbetat. Ny allsång blir det till hennes första stora hit från 1965, “Jag tycker inte om dig”. Sedan går resan genom hennes liv vidare och precis innan konsertens intermission berättar Lill om när hon liftar från Paris ner till Saint Tropez med sin väninna precis som hennes stora idol vid den tiden: Brigitte Bardot. De unga flickorna får lift av två amerikanska soldater i en Chevrolet cabriolet med röd skinnklädsel. Nu börjar bandet spela Kris Kristoffersons stora hit “Me and Bobby McGee” som i den svenska versionen “Anna och mej” gjordes av Lalla Hansson. Den är nog ändå mest känd genom Janis Joplins version i början av 70-talet. Detta blir första delen av konsertens stora final, där alla är med på noterna och det känns som ingen vill att låten ska ta slut, varken publiken, bandet eller Lill Lindfors. Efter kanske sju-åtta minuter slutar bandet spela men då publiken vägrar att sluta applådera, kör man på igen tills Lill efter ytterligare en stund berättar att “nu tar vi en kort paus för förfriskningar”. En recension ska innehålla stjärnor och hur poängsätter man en av de största svenska stjärnorna som fortfarande är i livet, som dessutom är från en svunnen tid då allt kändes lite enklare. Självklart blir det fem solklara stjärnor. Ni som var på plats, grattis! Ni som får chansen att se henne innan det är för sent, ta den. Följ oss på sociala medier:
|
|
| ||||||||||||||||||||
