Häromdagen läste jag en artikel. Den handlade om något som kallas sälklubbning: en jaktmetod som används för att döda sälar på Grönland. Metoden innebär att med en hakapik, som är ett yxliknande vapen, hugga ihjäl djuret genom att krossa dess skalle. Som att klyva ett vedträ, skrev dem. Brutalt? Definitivt. Nödvändigt? Inte alltid. Vad skulle du säga om jag berättade att denna jakten även utövades som sport? Fruktansvärt eller hur? Baserat på hatkommentarerna är du inte ensam om den åsikten. Detta fick mig att reflektera över vår egna kultur, och vilken jakt vi ser som helt normal, och till och med etisk. En sådan normaliserad hobby är sportfiske, och jag tycker det är dags att den ifrågasätts.

ATT DÖDA DJUR för att det är roligt är ett beteende som många ser som udda, eller till och med psykopatiskt. Ett bevisat anlag för framtida våld. Så varför är då fiske så vanligt? Att fånga ett djur med mat för att sedan bryta dess nacke är ju faktiskt ganska barbariskt. “Men fiskar är inte samma sak” tänker du. De känner ju inte smärta, rädsla eller sorg, eller?

Dessa myter har länge varit vad många trott varit självklar sanning, men som det aldrig funnits stöd för. Tänk efter, varför skulle ett djur sakna en grundläggande funktion som gynnar dess överlevnad? Att få en krok genom läppen gör ungefär lika ont för dem som det gör för dig. Fiskar har även bedömts vara mycket mer intelligenta än vad vi först trodde, med komplexa sociala band, ett medvetet känsloliv och en stark drift för överlevnad.

Så egentligen, hur är dem annorlunda från våra kära husdjur? Du skulle inte döda en hund, en katt, inte ens en vild hare, så varför älskar du att fiska? Även du som släpper tillbaka fiskarna i vattnet är precis lika grym, eftersom skadorna från kroken hindrar fiskens förmåga att äta, tills den till slut svälter ihjäl. Låter inte så värst etiskt enligt mig.

FRÅGAN SOM JAG vill upplysa med denna texten är hur olika vi behandlar djur beroende på hur vi värdesätter dem, och hur det värdet sällan är kopplat till fakta, utan snarare en rationalisering och ett rättfärdigande av vårt eget beteende. På Grönland är det sälarna som faller offer för vår ignorans, och i Sverige är det fiskarna, men oavsett hur många lögner och myter vi sprider, förändrar det inte djurens lidande. Här i Sverige upprörs vi när värdiga djur far illa, kallar förövarna för monster, även fast vi själva är precis lika monstruösa. Jag frågar därför dig som fortfarande inte är övertygad, hade du fortfarande försvarat dig själv om du istället stod med klubban och hakepiken?