Den dömande blicken

 Det finns många människor i vårt samhälle som vi dagligen stöter på. När vi är i skolan, på jobbet, i stan, på tåget eller kanske på promenad, så kommer vi garanterat att stöta på många människor. En del tycker att detta är rätt så trevligt medan andra tycker att det är jobbigt, jag är en av dem. 

 Varje vardagsmorgon tar jag mig till skolan med buss och tåg. Varje vardagsmorgon är det samma rutin. Jag går ut ur huset till busshållplatsen och väntar där i en outhärdlig och stel tystnad på den nästan alltid försenade bussen. När den sedan kommer, tvingas jag möta busschaufförens otåliga blick medans jag fumlar med mitt busskort. Sedan kommer fasan, skräcken, den fruktansvärda skammens gång. Vägen till sätet. Med nedböjt huvud och nervösa stapplande steg tar jag mig framåt. Jag kollar lite snabbt uppåt för att hitta ett ledigt säte varav det känns som att jag får ögonkontakt med alla dömande blickar på bussen. Alla människor som sitter där och stirrar med förakt ner på den stapplande idioten som är jag. Min kropp sjunker ihop ännu mer när jag inser att det inte finns några lediga platser nära mig och att jag då behöver fortsätta på denna helvetesvägen jag går på. Sen börjar bussen att åka iväg. Den gungar och svänger så mycket att jag tappar balansen och nästan ramlar. Mitt. Framför. Alla. Nu får det vara nog! Jag hittar ett ledigt säte som jag klumpigt faller ner på. “Nu sitter jag ner iallafall” muttrar jag till mig själv. Men jag känner mig så misslyckad, så förnedrad, så dömd. 

 Om du är någon som känner igen sig när du läser detta så ska du veta att du inte är ensam. Det är många som delar denna upplevelse. Jag kände så varje dag ända tills en person sa till mig att bara börja titta upp. “Dumheter” tänkte jag, “så lätt kan det väl inte vara”. Men jag gjorde som personen sa och började kolla upp. Jag började möta busschaufförens blick och säga “hejsan” eller “god morgon”. Jag började sakta men säkert kolla upp på personerna på sätena. Till slut gick jag med huvudet högre och försökte möta folks blickar. Detta var dock svårare än jag trodde att det skulle vara. Jag möter nästan aldrig någons blick, för det är ingen som stirrar. 

 Vilken märklig upptäckt. Jag, som går där med mina klirrande kedjor och min stora färgglada halsduk. Visst skulle man tycka att folk kommer att stirra, men det gör de inte. De kollar upp och registrerar att jag är där, sen tänker de flesta inte mer på det. Detta hade jag aldrig trott, men det är också därför som jag nu känner mig mer självsäker. Det är nästan ingen som bryr sig nog för att döma mig. Vilken lättnad!

 Så om du känner igen dig i detta, om du tycker att det är något av de värsta upplevelserna att kliva på bussen eller tåget på morgonen så vill jag bara be dig om en sak. Titta upp. Testa att titta upp bara en endaste gång och se vad som händer.

// En individ