I den svartmålade dramasalen på Lerums gymnasium står Carl-Einar Häckner på scen, svartklädd med en hög hatt i handen. Han har precis uppträtt med sin show för oss på estetiska programmet, en show som fick oss att både häpna och skratta hysteriskt. När vi frågar vad som inspirerat honom att göra den nya föreställningen, suckar han och börjar gå runt i rummet som för att hitta svar på frågan. Efter en stund berättar han att inspirationen för föreställningen kommit mycket från bilder, men också pirr i magen och en jättelust att möta publiken igen. Han tillägger:

– Och det är det viktigaste, att möta publiken. Det är skitkul!

För Carl-Einar Häckner är det inte bara kul att uppträda, utan också en utmaning som kan göra honom skräckslagen. Samtidigt är det en läskighet som triggar igång honom på ett positivt sätt.

– Det är inte bara att gå in. Det är förberedelser, ambitioner och det gäller att slappna av. Jag blir aldrig färdig, det går att hitta många vinklar, säger han.

PREMIÄREN FÖR FÖRESTÄLLNINGEN var den 8 oktober, på Häckners egen födelsedag.

– Jag tänkte att det var en bra dag för premiär, då kanske det kommer någon, säger han lite skämtsamt.

Det var tänkt att det skulle varit premiär redan förra året i oktober, men på grund av pandemin blev den framflyttad. Direkt efter föreställningen “En isbjörnssaga” slutade, började han jobba på den nya föreställningen.

Carl-Einar Häckner förklarar att det är en idé som legat länge och mognat. Precis som idén att inkludera sin farmor i föreställningen. Han berättar att hon varit en stor inspirationskälla i hans liv och nu även i hans show. När vi frågar vad hans farmor betydde för honom kommer svaret blixtsnabbt:

– Massor! Jag tog in henne för jag tyckte det behövdes, för att få klarhet och så blev det så bra.

– Frihet, svarar Häckner snabbt och självklart.

DÅ HAN ALDRIG haft ett traditionellt 9 – 17-jobb vet han inte annat, men konstaterar att det passar honom även om det är mycket jobb. Vissa dagar uppemot 15 timmar. Han betonar att det också handlar om tillfredsställelsen att få uppträda för en publik. Vi frågar honom hur pandemin påverkat honom och han suckar högt och undrar om han måste svara på frågan. Efter en stund berättar han ändå att han lärt känna en underbar hund vid namn Matshka, som haft stor betydelse för honom. Han berättar att hunden är en gatuhund från Moskva. I början var hon rädd men idag går de långa promenader tillsammans.

– Hon är en blandning av en varg, en räv och en björn, säger han med ett stort leende på läpparna.

Det starkaste minnet Carl-Einar Häckner har från första gången på scen är när han uppträdde på Liseberg vid elva års ålder 1981.

– Det var så enkelt, så roligt. Hur ska det bli? undrade man.

Han beskriver hur han bara hade tio minuter på sig på scenen och hur han hade övat hemma hos pappa i Kungälv och hemma hos mamma i Gårdsten. Hans mamma hade varit osäker på om han skulle åka dit, men det gjorde han.

– Det var så märkligt när det hände, så stort. Den känslan är det viktigaste, den tar jag vara på, säger han.

För Carl-Einar Häckner finns det ett före och efter den där gången på Lisebergs scen när han blev finalist i trollkarlen Conny Rays trolleriskola.

– Jag var målmedveten och visste redan då att det var detta jag ville arbeta med.

UNDER CARL-EINARS långa karriär i Sverige och världen har han hunnit med mycket och när vi undrar vilken eller vilka titlar han vill att vi ska använda svarar han:

– Trollkarl, men jag känner att jag är en komiker också, och en varietéartist. Om ni tvingar mig måste jag säga trollkarl, men det måste vara med humor, betonar han.

Häckner var som han själv säger “megakänd” på 90-talet. Han berättar att det bara fanns två tv-kanaler när han började och att alla visste vem han var. För oss födda i början av 2000-talet har Carl-Einar Häckner däremot varit relativt okänd tills alldeles nyligen. Vi funderar på hur han tänker kring det faktum att många ungdomar inte vet vem han är idag, och han svarar att det känns lite jobbigt men samtidigt inte.

– Allt förändras hela tiden och vad som helst kan hända, säger han.

Han uppskattar att komma till Lerums gymnasium och möta elever som är fulla med positiv energi. Trollkarlen konstaterar att det varken är deppigt eller jättesynd om honom. För även om alla inte vet vem han är så har publiken kul, och det ser han som ett tecken på att det han gör fungerar, oavsett vad. För honom är rädslan att någon han tycker om ska försvinna eller bli sjuk betydligt större. Hälsan är det viktigaste.

– Det spelar ingen roll hur känd man är. Kändisskap är en värdslig sak. Det är viktigt att hålla på med det man älskar. Jag skulle kunna uppträda på gatan om det vore så.

Innan vi skiljs åt frågar vi Carl-Einar om hans drömmar som liten och om han har några nya idag.

– Alltså, vet inte, allt förändras. Det kommer nya saker man vill göra. Jag vet inte om jag kan svara på den frågan längre. Jag vill kunna spela piano bättre och jag vill spela in en skiva på ett nytt sätt. Det har förändrats hur man tänker på saker och ting, säger han och fortsätter:

– Man får vara mer som Doris i “Hitta Nemo”, bara vara i nuet.

Carl-Einar Häckner stannar upp och tittar på oss.

– Du får göra vad du kan nu, det är ingen idé att vänta.