Marcus Berggren avslutade stand up-turné på Partille Arena

Nu står han på arenan igen, fem år senare, men den här gången har publiken köpt biljett för enkom hans skull. Det måste vara en mäktig känsla för Marcus Berggren att runda av turnén med stand up-showen “Åh harre jävvlar” efter ett drygt år på vägarna. Drygt 4 000 har tagit sig till arenan denna fredagskväll för att lyssna på “så många skämt jag hinner”.

Och snabbt går det, Berggrens svada smattrar som kinesiska nyårsfyrverkerier, det gäller att hänga med i svängarna, för ämnena och associationerna går i hundrafemtio. Det är uppväxten i Kungälv, det är snusminspapporna på handbollsmatcher, det är ensamstående mammor som (med glimten i ögat) kallas för “horor”, det är Aftonbladets chat på 90-talet, det är att suga på fotboll, radhus, drift med vit lägre medelklass, vit övre medelklass, “white trash”, det sparkas således både uppåt, nedåt och i sidleds. Men det görs riktigt bra, för det mesta åtminstone.

Efter en kvart in i showen slår Berggren av på takten. Inledningen och skämten satt som de skulle och publiken gillart, den består till 85 procent av killar och tjejer mellan 20-30 som delar Berggrens bakgrund. Han sätter sig vid en miniflygel och börjar klinka, ska tala om “psykisk ohälsa”, och det verkar som han tar det mer på volley, den kvicktänkta, spontana komikern tar plats, alla vet ju att humor egentligen är bäst när skämten inte är skrivna på förhand. Sedan är det dags för musiknummer men nu kommer jag av mig, det är en egenskriven låt och ut på scenen kommer en hel kör med kvinnor klädda som att de undervisar tvärflöjt på kommunala musikskolan. Marcus sjunger en massa text man knappt hör orden av, vill att publiken ska haka på, det går trögt och känns mest som en transportsträcka till nästa skämt.

Men han kommer igen i tredje akten, går djupare in i skämtens resonemang, dissar dagens konstiga tonåringar som varken röker, super eller slåss. Annat var det i Kungälv på 00-talet, då drack de till och med spolarvätska! Skrattsalvorna ekar inne på arenan. Tematiskt skiljer det sig inte från inledningen, men nu märks mer av den äldre Marcus, familjelivet berörs, hustrun Karin Londré, dottern, vardagen, och inte minst är det mycket mycket humor under bältet. Det är frispråkigt och understundom fräckt, Berggren är ful i munnen, men det saknar udd. Någon stor satiriker blir det nog inte av Marcus Berggren, och det är nog inte meningen heller, då han bara för någon dag sedan torgfört i media att han ska sluta med stand up för att satsa på musiken. Och sjunga kan han ju, med en stämma som klingar starkt av Håkan Hellström.

Han rundar av med Oasis “Don’t look back in anger” och publiken tänder mobilerna i luften, och sedan blir det extranummer med en grupp 19-åringar som troligtvis knappt gått ut musiklinjen på Partille gymnasium, de sjunger en låt jag aldrig hört men damkören återkommer och så även ett kompband med bas, trummor och gitarr. En charmig och känslosam avslutning, den gamla parollen “folkligt, festligt, fullsatt” gör sig påmind – Marcus Berggren är kranskommunernas kejsare!

Marcus Berggren “Åh harre jävvlar” på Partille arena
Bäst: Trollhättan-fyllan och fajten med Hov1 efter P3 Guld
Sämst: Krystade uddlösa snuskskämt och dåliga låtval
Publik: Drygt 4 000
Betyg: 4 av 5