Sten-Åke Cederhök skulle fyllt 110 år idag

År 1974 kom TV-succén, Albert & Herbert, där han och Tomas von Brömssen spelade far och son, vilka var skrothandlare i Göteborgsstadsdelen Haga. Albert & Herbert dök även upp som huvudpersoner i adventskalendern 1982. Hans karriär var lång, redan 1958 övertog han Veckans Revy på Liseberg, som han drev i 25 år. Han var med i TV redan 1963 i en lördagsserie från Liseberg. Hans stora genombrott för hela svenska folket kom genom TV-serien Jubel i busken 1968 där han tillsammans med Sonya Hedenbratt gjorde den göteborska "nationalsången" Knö dej in. Därefter följde, Låt hjärtat va me. Han spelade revy hos Hagge Geigert på Lisebergsteatern 1971, berättade vitsar i veckopressen, spelade polis i två filmer om Anderssonskans Kalle. Han medverkade i TV-serierna, Ett köpmanshus i skärgården och Skärgårdsflirt.

En annan milstolpe i karriären var rollen som indianhövdingen Sitting Bull i musikalen Annie get your gun i Scandinavium 1974. Han turnerade med folklustspelet Baldevins Bröllop 1979, en pjäs som han även spelade på Lisebergsteatern 1988.

Sten-Åke bodde på Västra Fjällgatan 21 i Partille och arbetade under många år på Arbetsförmedlingen, Gamla Kronvägen i innan han blev kändis. Sten-Åke Cederhök avled 14 januari 1990 och är begravd på Kvastekulla Griftegård tillsammans med sin hustru Gulli som avled 1985.

Midsommardag på Finngösa festplats
Skall man skriva några rader om sin kära hemortskommun må det bli som en kärleksförklaring till en skön kvinna. Vid namn Partille. Ett namn som jag finner långt vackrare än t ex Slöinge eller Nödinge.

Jag kan se tillbaka på ett mer än tjugofemårigt förhållande till nämnda dam. Partille alltså. Borde kanske firat silverbröllop. Men det är väl inte brukligt när det gäller sambo?
Men långt innan mitt flyttlass med pinnsoffan, radiogrammofonen och krukorna med de dammiga ormbunkarna hade stannat vid villan med utsiktsbalkong på Västra Fjällvägen, hade jag kastat mina lystna blickar på sköna Partille, som låg utsträckt med sina kuperade behag mellan Jonsered och småstugorna i Fräntorp.

Sålunda minns jag att i de första krigsåren på fyrtiotalet fanns det ett förlustelseställe i Finngösa. En trivsam festplats, inhägnad med dansbana, kaffeservering, tom bolahjul och varm korvkiosk. Dit kom jag ofta dragandes med min Thespiskärra för att spela upp mina buskisrevyer och därmed grumla till Partillebomas uppfattning om kultur. Med blandade känslor minns jag en högsommarvarm midsommardag, denna björklövsdoftande helg, då alla festplatser med självaktning anordnar dans med underhållning. Vi skulle avverka tre olika
parker. Starta i Alingsås vid middagstid, spela i Sollebrunn senare på dagen för att avsluta turnen i Finngösa klockan sju om aftonen. Allt var väl förberett. Turnebil från Utby bilstation med ägaren självbakom ratten. Väl tilltagen körtid mellan platserna. Det skulle gå som smort.

Men vi räknade inte med gengasens opålitlighet som drivmedel i kristid. Biluslingen orkade inte upp för backarna mellan Alingsås och Sollebrunn. Skogens skygga djur stod bakom granstammarna och såg med förundran ett antal fullt scensminkade gycklare knuffa en stor droskbil upp för motluten. Att en och annan svavelosande replik, som ej hörde till pjäsen, fälldes må vara oss förlåtet, ty roligare kan man ha än att under en stekande sol med grus under lackskoma och en av svett dyblöt frackskjorta konstatera, att vi skulle bli rejält försenade. Och det blev vi.

När ridån gick ner i Sollebrunn hade vi en ynka halvtimma på oss för att avverka sträckan till Finngösa. Vi skulle komma för sent. Publiken skulle ha lämnat festplatsen och vi skulle få böta för utebliven föreställning. Det var då jag tog Gud i hågen och ringde Hustrun, som intet ont
anande gick hemma i Utby och donade för den lilla fest hon skulle bjuda på efter dagens slut.

– Vi är försenade. Du måste gå över till Finngösa och underhålla publiken tills vi kommer, stammade jag i telefonen.

Av Hustruns skrattfyllda röst förstod jag att hon trodde jag skämtade.
– Vilka av mina specialkonster tycker du jag skall visa upp? Skall jag gå på händer runt dansbanan, eller skall jag sjunga "Tomtegubben hade snuva ... ?
– Detta är allvar, nästan skrek jag i luren. - Du får leka människolekar med publiken.
– Människolekar?
– Ja, ringlekar. Folkdanser kring majstången.
– Jag kan inte texten till en enda! Hustrun började vackla i sitt motstånd. Och jag drog till med Lord Nelsons replik innan slaget vid Trafalgar.
– England förväntar sig att var man gör sin plikt. Så la jag på luren.

Detta lilla län av den engelske sjöhjältens vokabulär var en liten ploj oss emellan, som vi använde när ingen återvärdo gavs. Och Hustrun gjorde sannerligen sin plikt. Hon tog sig över till Finngösa och strax före sjuslaget äntrade hon scenen och förkunnade med myndig stämma för den fulltaliga, förväntansfullt sittande åskådarmassan:

"Ärade Publik! Enligt traditionen och hävdvunna svenska seder får ingen teaterföreställning påbörjas en midsommardag utan att man först dansar de gamla livsbejakande ringlekar, som våra förfäder sedan urminnes tider hållit i helgd. Samloms kring majstången. Kom upp på dansbanan. Ingen får försitta detta tillfälle att dansa av sig midsommarfröjden!! "

Och det hade önskad effekt. De tillstädeskomna Partilleborna bildade stora ringar kring den blomstersmyckade stången och Hustrun ledde sången med en röst som tävlade med Birgit Nilssons i styrka men kanske in te i skönhet. Aldrig har de gamla sångtexterna klingat så fröjdefullt som då niellan Slottet och Solnedgången. Så det var en uppsluppen och glad publik som mötte oss när vi redigt försenade äntligen anlände och kunde börja vår föreställning. Och allt slutade i frid och fröjd.

Jag skulle aldrig mer ha tänkt på denna midsommardag, om inte många, många år efter jag som arbetsförmedlare i Elverkets hus in till Hemda Möbler fått besök av en pensionär från Jonsereds fabriker. Han kom för att "stämpla ut", som det hette. Dvs besöka arbetsförmedlingen en dag per vecka för att få ut den ersättning från arbetslöshetskassan , som han var berättigad till. För de flesta av våra gamla trotjänare var dessa besök den enda kontakt de hade haft med en offentlig institution. Man klädde sig fin och tog tillfället i akt att få en liten pratstund. Vi talade om gamla fotbollstider, då Elvan som spelade för Sverige bestod av minst sju killar från Jonsered och så kom samtalet in på den gamla festplatsen i Finngösa. Och så sade min trivsamme besökare:

– Jag kommer särskilt ihåg en midsommardag i början av fyrtiotalet när du kom dit för att spela teater för oss. Den föreställningen började med att en blond dam i någon sorts underlig nationaldräkt ledde ringlekar. Men hon blandade ihop texterna och lät de små grodorna raska över isen och hade för övrigt så många lustiga kommentarer, att denna inledning var nästan roligare än det som sedan följde . ..

Min samtalsbroder hade mycket annat att erinra, men det får bli till en annan gång.

Sten-Åke Cederhök - Skådespelare

(texten är från MITT PARTILLE som Partille Bokhandel AB gav ut till sitt ettårsjubileum
1986.)

Lokalpressen vill tacka Per Arne Skansen från Partille Hembygdsförening för allt material
om Sten-Åke Cederhök.

Följ oss på sociala medier:
Facebook - https://www.facebook.com/lokalpressen
Instagram - https://www.instagram.com/lokalpressen
Twitter - https://twitter.com/lokalpressen_se

Din enda lokaltidning som är helt GRATIS - På webben, i brevlådan och sociala medier.