En helt vanlig sensommardag

Är på väg från Sahlgrenska in till Göteborgs centrum för att strosa runt lite i min hemstad, som jag inte besökt sedan pandemin började. Jag väntar som vanligt på spårvagn nummer sju, som ska ta mig till Drottningtorget. Spårvagnen kommer inte. Efter ett tag börjar jag undra och frågar en dam, som ser ut som en van spårvagnsresenär. Nej, det går ingen vagn dit, du måste ta buss nummer sexton. Hon visar mig även var busshållplatsen är. Jag tittar på den datoriserade skärmen. Buss sexton inställd. Jag står kvar ändå och väntar på ett mirakel.

Efter långa tjugo minuter kommer buss nummer sexton, visserligen med en ej i trafikskylt, men full av passagerare. Den verkar i allra högsta grad vara i trafik. Jag kliver på och hoppas. Mycket riktigt, bussen kör mot centrum. Jag kliver av lite tidigare vid Grönsakstorget för att vara säker. Ja, man vet aldrig. Bussen kanske stannar helt plötsligt och lever upp till sin ej i trafikskylt.

Jag går med raska steg mot mitt mål, ett lämpligt café, där jag kan dricka en göteborgsk kopp kaffe. Det vimlar av folk, göteborgare och turister. En del är på språng, en del verkar flanera i lugn och ro och en del vilar benen på en bänk. Känslan av att det råder en pandemi är som bortblåst.

Medan jag dricker mitt kaffe på uteserveringen kommer känslan av att sommaren lider mot sitt slut, dock skiner solen, men luften är klar och affärerna skyltar med nya höstmodet. Sommaren gick för fort. Visserligen finns den. Den håller sig kvar. Det är relativt varmt och SMHI har lovat en fin dag. Jag känner mig tacksam över den här sommaren, som gav mig värme, hopp, blomsterprakt, ljumma kvällar och måltider i det gröna. Om bara sommaren kunde stanna lite till. Eller vill jag det? Hur ska jag då kunna längta? Hur ska jag då kunna drömma om ljumma vindar och blomdoft? Nej, det räcker nog med försommar, sommar och sensommar.

Nu är det dags att vänja sig vid hösten, vintern våren och längta till nästa sommar. Den rofyllda, vackra hösten, som sprakar i rött, orange och gult, en klarblå himmel och skogspromenader. Att tända ett ljus och njuta av mörkret därute. Sommaren sparar jag på, de vackra snäckorna, bilderna på sjön och havet, på upplevelserna och på de pressade ängsblommorna, som jag önskar att omsorgsfullt lägga mellan sidorna i en någon bok.

Ja, nu måste sommaren vila, spara energi för att åter skapa glädje på marken, i jorden i rabatten, sjön och havet.

Det börjar skymma och pendeltåget till Lerum ska avgå om en liten stund. Trots bussen med ej i trafikskylten och den långa väntan känner jag mig nöjd efter en fin sensommardag i Göteborg. Men, jag måste erkänna att det känns skönt att vara tillbaka i Lerum och borta från allt myller i Göteborg. Här finns inte heller någon buss med ej i trafik skylt, som kör på gatorna. Kan det vara ett göteborskt fenomen? En vits kanske?

Karin Manzoor
tesch65.karin@gmail.com