Vilka ska tvingas ha “plutoniumfabriker” in på knuten

Nya studier visar att 4:e generationens snabba reaktorer kan ge upp till 30 gånger mer avfall än dagens konventionella reaktorer. Ett avfall som dessutom är mer komplicerat att slutförvara, än det vi redan har. Ändå påstår kärnkraftsförespråkarna bygga sådana reaktorer att de kan börja byggas direkt, trots att tekniken för att kyla dem inte är färdigutvecklad. Dessutom vill de driva dem med plutonium. Eftersom risken för spridning av radioaktivitet till vattendrag och omgivning är stor vid uranbrytning, oavsett om det sker i Sverige eller någon annan stans i välden, så framhåller de att inte ett gram mer uran behöver brytas. Istället vill de att Sveriges utbrända kärnbränsle ska upparbetas för att få fram deras innehåll av plutonium, som om det vore en mindre farlig process.

Upparbetningen skapar ett flytande avfall av uran och andra högradioaktiva ämnen, som måste omvandla till fast form, för att kunna slutförvaras. Denna process är både komplicerad och svårkontrollerad och industrin har ännu inte löst hur de ska kunna göra detta i stor skala. Upparbetningen är det steg i hanteringen av reaktorbränsle där riskerna för omgivningen är störst. Inte ens under normala förhållanden går det att undvika att det läcker ut radioaktivitet, när de högradioaktiva, utbrända bränslepatronerna hackas sönder och löses upp i syra. Vid driftstörningar eller olyckor ökar risken för än mer utsläpp. Roine Ekarv, som har arbetat i 26 år vid IAEA, Internationella atomenergiorganet, ställer den berättigade frågan: Vilka ska tvingas ha dessa “plutoniumfabriker” in på knuten?

Runt om i världen skrotas det ena bygget av små, snabba kärnkraftverk efter det andra, på grund av att kostnaderna skenar. Kärnkraftsförespråkarnas svarar att man kan få ner priset genom att bygga många. Sanningen är att de måste byggas på löpande band, om priset ska kunna bli lågt. Med allt fler kärnkraftverk och upparbetningsanläggningar runt om i världen ökar risken för haverier. Men också för att fler länder kan börja tillverka kärnvapen eller att terrorgrupper kan få tillgång till radioaktivt material. Det är vid upparbetning som risken för svinn är störst. Sveriges utbrända kärnbränsle innehåller 80 ton plutonium. Det räcker till tusentals atombomber! Om riksdagen kommer att godkänna, inte bara nya kärnkraftverk, utan även upparbetning, så innebär det ett totalt skifte i Sveriges kärnkraftspolitik och i förlängningen en förändrad syn på användningen av kärnvapen.

Något som blev uppenbart vid förhandlingarna om Nato-medlemskapet och DCA-avtalet. Argumentet att kärnkraft är nödvändigt för att förhindra en klimatkatastrof är dessutom nonsens. Det tar för lång tid, innan de kan börja producera el.

Olov Wikström, medlem i Folkkampanjen mot Kärnkraft - Kärnvapen
Elsa-Lena Åström, Kommunistiska Partiet, Alingsås